Musik ska njutas, inte lidas

Sista dagen idag för den nya festivalen Stockholm Music & Arts. En alldeles fantastisk fest om det inte vore för en enda sak. Låt mig återkomma till det.

Först till det som är bra:

– Smidigt att växla biljett till armband. Trots att jag kom i rusning tog det bara några minuter

– Bra med “dryckesband”. Vid entrén får alla som är över 18 år ett armband som gör att alkoholförsäljarna inne på området ska slippa tänka på att kolla ålder. Jag hörde många ondgöra sig över detta, “det är väl uppenbart att jag har åldern inne” osv. Kom igen, säger jag bara. Självklart underlättar det. Haja när man stått och skickat ut öl en hel dag, då kan till och med en 50-åring verka luddig.

– Exemplariskt städat. Skräpplockare hela tiden, vänliga, glada, positiva.

– Bra variation på mat för att vara festival. Förutom langos och kebab finns också thai, fin husmanskost (lax, fläskkarrré och spenatpirog) och ett extra plus för den fina Baristavagnen, som många av oss stiftat bekantskap med på Way Out West. VARJE kaffe görs med omsorg.

– Spelschema som inte innebär för lång väntan.

– Okej med toaletter. Jag säger okej, för köerna var stundtals väldigt långa även om de gick fort framåt.

Men, och nu kommer vi till det riktigt dåliga:

Om man som arrangör vänder sig till en mogen publik, låt säga 45+ MÅSTE det finns mer möjlighet att få sitta ner! (Visst fanns det yngre i publiken, men vi lite äldre i klar majoritet.)

Skeppsholmen som konsertplats är en av Stockholms, kanske Sveriges vackraste, men framför scenen en asfaltsplan. Om än sluttande så att många ser. Förr om åren har det funnits bänkar här, nu borttagna så att fler kommer in.

Sittplatser i övrigt, vid restauranger och kaféer var förvånansvärt få. När möjligheten att sitta i gräs är minimal, blir det dagar av lidande. Inte kul att stå upp och äta, inte kul att sitta på asfalt, inte kul ha ont i ryggen då kvällen nalkas. Det här bara måste ni ändra på. Festivaldagarna är långa. Man måste få möjlighet att sitta.

På festivaler i exempelvis USA är det inte ovanligt att man får ta med sig en hopfällbar stol in. Tillåt det till nästa år. Eller fixa bänkar framför scenen.

I övrigt: Tack för en fint program. Nu cyklar jag ner och njuter av sista dagen. Eller lider. Vi får se.

 

Brakfest i Valencia

Valencia är Spaniens tredje största stad men än så länge en doldis bland resmål. Åtminstone för oss i norr. I hemlandet vida känd för sitt dunder och brak.

Varje år mellan 15 och 19 mars firas megafestivalen Fallas. Valenciaborna har under nästan ett år byggt jättelika papier maché-figurer som under festivalen visas på torg, trottoarer och i rondeller. Många av dem föreställer makthavare eller lokala politiker, som mer eller mindre häcklas. Allt med en stor portion humor. Sista dagen eldas alltihop upp och Valencia luktar bränd plast.

Den festliga veckan inleds redan den 1 mars med ett vidunderligt smällande. Varje dag klockan 14 brakar det lös på den stora öpnna platsen Plaza Ayuntamiento. Då siestan infaller och affärerna stänger vallfärdar Valenciaborna för att under tio minuter ”avnjuta” det öronbedövande bombardemanget. Det smäller så skyltfönstren skallrar, applåderna och jublet efteråt som på ett fotobollsderby.

Mer information här och här.

Jag vill skrika Jenny!

Jennywilson

När Jenny Wilson kommer in på scen i sin blå slokhatt och lika blå kaftan vill jag skrika. Jag blir knäsvag av hennes konsert. Så eget, så före sin tid. Något händer med knäna också under Amadou & Mariam. Inte knäsvag, mer knäna böj. De afrikanska rytmerna är omöjliga att stå still till.

Är ju heller inte riktigt meningen att man ska stå still så här på festival.

Calexicos mexikanska blås uppbackat med tunga basgångar och något slags Dire Straits-sound var mumma men när leran skvätte upp till de dansande knäna var det dags för knäna att gå hem.

kängor