Resan är hundens värsta ovän

Hon hatar resor. Varje gång jag hämtar den gröna hårda väskan från vinden far djävulen i hennes blick. Hon heter Robin och är en labrador. Det bästa som finns är att ligga hemma i hallen med huvudet på min sko. Det värsta hon vet är den gröna väskan. Den betyder förändring och att alla de trygga rutinerna bryts upp.

En gång när jag gick upp på vinden lyckades hon leta upp min plånbok. Hon måste ha tagit den i munnen och skakat ordentligt så att allt flög ut. Hon lyckades hitta mitt Visakort och tuggade sönder det. En annan gång svalde hon nyckeln till resväskan. Min andra hund är en omhändertagen pitbull som heter Tuva. Hon är en liten rädd flicka som aldrig haft en trygg tillvaro förrän nu. Hon hetsades för att slåss, men var helt ointresserad och fick stryk som straff.

Tuva har hittat sitt hem hos oss. Hon vågar leka nu, vågar ligga i mitt knä och gosa. När Robin visar oro för att jag ska resa blir Tuva likadan. Det gör ont att lämna henne någon annanstans, nu när hon äntligen börjat bli en hel hund.

För oss hundägare är resan inte bara glädje utan också en liten kris. Det finns fler berättelser:

Louise ska åka till Thailand. Hon vill bädda rent innan hon åker. När hon tagit av lakan och örngott och gått iväg för att hämta nya hoppar taxen Doris upp i sängen. Doris drar ihop täcken och kuddar i en hög och sätter sig på toppen och kissar ner alltihop.

En cairnterrrier är så förtvivlad varje gång resväskan packas att hon vid ett tillfälle sätter sig mitt i och visar aggressivitet. Det går så långt att hon biter sin unga matte. Skräcken för att bli lämnad tar över.

Man gör sitt bästa för att skapa ett så tryggt andrahem som det går. Vet inte hur många mil jag kört i snöoväder för att lämna dem i Gävle eller Göteborg, Trollhättan eller Jönköping. Vet inte hur många listor jag skrivit med förmaningar (som att Robin är väldigt förtjust i läder och kan äta upp både stövlar och jackor om hon lämnas ensam med dessa inom hopphöjd), eller små berättelser om deras personligheter (som att Tuva är rädd för duvor).

Min bror med sambo hade inte hjärta att lämna sin dobermann och tog i stället med honom på sin resa. Enzo vaccinerades, fick ett eget pass och blev en riktig globetrotter. Han reste Östersjön runt.

Förr har jag lämnat hundarna till snälla vänner. Nu har jag gått över till pensionat. Om jag någonsin ska byta jobb så blir det att ta hand om andras hundar då mattar och hussar reser. Jag ska skicka mejl med bilder på de fyrbenta vännerna, sms:a en liten hundpuss då och då. Göra allt för att mattarna och hussarna ska slappna av.

Det är sådant jag tänker på när jag nu lämnar Arlandas flygplats efter en resa på nästan en månad. Jag kör direkt mot det pensionat där Robin och Tuva bott. Jag stålsätter mig för ett känslosprakande möte. Jag vet att Tuva inte haft det lätt. Hon har gjort flis av båda hundkorgarna. Hon har visat en viss förtjusning i att äta fryst hundbajs i rastgården. Men hon kommer bli glad att se mig. Med Robin blir återseendet knepigare. Det finns risk för att hon inte hälsar på mig alls. Att hon låtsas att hon inte ser mig. Så är det ibland då jag hämtar henne efter mina resor. Det kan ta dagar innan hon förlåter mig.

(Krönika i tidningen Vi 3/09. Läs också en längre intervju med Robin här.)

One thought on “Resan är hundens värsta ovän

  1. Pingback: Intervju med hund | Bodil Sjöström om resor

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *