Det finaste betyg jag kan få.

Jag gillar deras filosofi, att det ska vara roligt att träna.

Igår intervjuade jag Anna Blomkvist som berättade om Friskis kurser för överviktiga. De pratar aldrig om förbränning, väger inte deltagarna. Det enda de gör är att få igång dem att börja röra på sig. Hur? Promenera!

Så enkelt.

Hon sa också att de ofta pratar om att ”lägga till en god vana”.

Jag tänkte på det. Att lägga till en god vana. Något som gör gott.

Så enkelt.

En annan dag intervjuade jag Maria Lundgren om trender. Hon sa att trenden just nu är att träna för att bli stark, inte för att bli smal.

Så sunt.

Ingen, absolut ingen, kunde hitta de blå tonerna och fraseringarna som Etta James. I går fredag 20 januari slöt hon ögonen för gott. (Läs artikeln om henne i Expressen här.)

Blueshistorien har gjort sin hittills största förlust.

Få har hållit på så länge som hon, och bara blivit bättre. Etta slog igenom 1955 med låten ”The Wallflower (Roll With Me, Henry)”. Hennes mest kända låt är troligtvis ”At last”, populär på bröllop. Ska jag välja en enda där hennes uttryck kommer fram blir det ”I Rather Go Blind”.

Jag sörjer henne, och att jag aldrig fick chansen (eller tog den) att uppleva henne live. Det närmaste jag kom var i Reno -99, där hon skulle spela bara några dagar efter att jag var där. Vet att jag tänkte, ”ska jag stanna?”. Minns att snålheten fick styra, biljetterna var jättedyra, vi talar flera hundra dollar. Så här i efterhand …

Besökte också Chess Records i Chicago för några år sedan , där hon var en av framgångarna. Det var stort att vara  där. För ingen har varit en sådan förebild i bluesen för mig som Etta. Man hör hennes sätt att sjunga i Bonnie Raitt, i Janis Joplin, och jag är övertygad om att dagens bluessångerskor lyssnar på henne för att hitta den rätta känslan. Det är det blues handlar om, inte hur det låter, utan hur det känns.

Alla har rätt att berätta sin historia. I boken gestaltas Felicias upplevelse om mamman Anna Wahlgren. Det är inte hon och hennes syskons berättelse, utan bara Felcias. Det är hennes sanning. Det borde alla förstå.

Är det intressant? I allra högsta grad om man har en mamma som varit den stora barngurun, men även om Anna vore en okänd person. Alla barndomskildringar är intressanta. Om de är sannolika, trovärdiga och möjliga. Vi speglar naturligtvis oss själva. Det borde också alla förstå.

Så finns det de (bl a SvDs kulturchef  Kaj Schueler) som menar att det är ”först när en uppgörelseroman – i likhet med Jan Myrdals lysande Barndom – tar steget bort från personlig vendetta till att vara ett psykologiskt och samhälleligt relationsdrama av allmänt intresse som det blir stor litteratur”. (Läs hela krönikan här)

Men, i spåren av de böckerna kommer alltid frågan ”Vad är sant och vad är påhittat?”

Jag får ofta den frågan när det gäller min bok ”Route 66 går till Trollhättan”.

Jag skulle kunna svara att berättelsen om xx är påhittad, men när det gäller xx så är verkligheten mycket värre. Och så vidare.

Men varför måste läsaren veta? Är det för att kunna referera till hur ont verkligheten kan göra, eller för att kunna avfärda sin egen reaktion då han eller hon läser?

Läs Felicias egna ord om boken, i intervju av Karin Thunberg, SvD.

Kan tänka mig många användningsområden: bar på landet, övernattning såklart, loge för vårt band.

Idag skriver Aftonbladet om Felicia Feldt (efternamnet är pseudonym) som nu släpper boken ”Felicia försvann” om sin mamma Anna Wahlgren.

Jag var med då Felicia började skriva boken, vi gick samma kurs och jag har läst delar av hennes fantastiska manus. Fantastiskt för det sätt hon gestaltar barndomen på, fantastiskt också för att hon är så modig. Samtliga på kursen var väl medvetna om vilken uppmärksamhet Felicias texter skulle få. Vi ingick i ett tystnadslöfte om att inte yppa något förrän boken var klar. Det kändes stort att få vara med om hennes skrivprocess, och jag är glad och stolt över Felicia att boken nu kommer ut på Weylers förlag.

Det är en helt annan bild av Anna Wahlgren vi får se, det är en mardröm. Läs den.

Så här skriver QX: Bodil Sjöström blandar humor, allvar och sorg i sin gripande berättelse om två kvinnors resa genom USA. Kärleksrelationer, föräldraband och syskonrelationer skildras med tonsäkerhet i denna strålande debut.

Den 6 februari avgörs det. Gå in och rösta här.

Det ord som ska lysa över mina beslut. Som ska färga vad jag gör under året.

2012 års ord är: Våga.

Jag sätter ibland upp hinder för mig själv att jag inte kan, eller vet hur man gör. Det ska jag sluta med. Jag ska våga lite mer. Såväl inom mitt arbete som det jag gör på fritiden.

I mars kommer jag att kasta mig ut för att nästan på heltid skriva på nästa bok. Jag ska också våga mer när det gäller musiken.

Ord under åren har varit:

2006: Förändring – det året sa jag upp mig.

2007: Uppbyggnad – det året startade jag en reportagebyrå.

2008: Företagsamhet – det året ombildade jag till aktiebolag och köpte ut mina kompanjoner. Jag gav ut boken Vänskapskoden byggde en egen hemsida och startade denna blogg. Jag firade också ett bra resultat på mitt företag.

2009: Roman. Jag skapade förutsättningar för att skriva en roman, lade om min verksamhet och började på en författarutbildning på Skrivarakademin.

2010: Lust. Men det var lusten som kom av sig. Mamma dog och ett jobbigt år följde. Men – jag skrev klart min roman och blev antagen av ett förlag!

2011. Musik. Vårt nystartade band Need A Nurse fick en replokal, vi har gjort en fantastisk resa tillsammans under året och nu fått en spelning. Jag tog tillbaka musiken i mitt liv, en önskan jag haft i många år.

Strax innan jul för fyra år sedan var det kaos hemma hos mamma och pappa. Mamma var extremt rörig, speedad och  glömsk. Vi visste det inte då, men mamma hade Alzheimers. Lägenheten såg ut som en knarkarkvart, det var rutten mat i kylen, geggigt i badrummet och pappa, som var väldigt dålig fysiskt, gjorde sitt bästa för att hålla efter mamma så hon inte skulle skada sig, eller gå ut och gå vilse.

Det var en fruktansvärd tid, särskilt som vi inte visste vad det var. När jag var hemma hos dem, just vid den här tiden, damp detta  julkort ner i min dator från en vän som visste hur vi hade det. Det var mitt i prick … Jag visste inte om jag skulle våga visa det för pappa. Han var sliten och ledsen. Men jag gjorde det.

Och pappa skrattade. Han skrattade så tårarna rann, han skrattade så att han tappade luften. Och för en sekund tänkte jag att nu får han en hjärtinfart, men pappa hämtade sig. Och jag såg på honom hur skrattet förlöste. Hur det kom tillbaka liv i hans ögon igen.

Vi skrattar fortfarande åt det där ögonblicket.

Min vän, liksom många andra, frågar hur man orkar läsa sådant. Eller ännu värre, hur orkar Kerstin Weigl, Karin Alfredsson och Linda Forsell intervjua alla dessa människor runt om i världen?

Svaret är ganska enkelt: det finns en distans som man bara måste hålla. Det skulle inte fungera om man satt och grät, eller helt drogs med i berättelsen. Ett så kallat professionellt förhållningssätt. Det kan låta kallt, men det handlar inte alls om att vara känslolös. Det handlar om att visa empati, och med det vara precis där ens intervjuperson är, och samtidigt kunna ställa de svåra frågorna, eller våga ta den nära bilden. Annars blir det inget jobb.

Men det händer många förr eller senare, att man påverkas av det man hör eller läser. Någon gång kan man ”bryta igenom”. Jag har sett det hända med fotografer flera gånger, jag har definitivt varit med om det själv. Senast då jag läste just en text i detta projekt. Den handlade om en liten flicka som skulle omskäras.

Utdrag ur Kerstin Weigls text från Egypten (text inom parantes är mina kommentarer):

När dörren slås upp mot väntrummet är Zeinab (mamman) redan förvissad om att någonting är fel. Hon har just hört ett telefonsamtal från det andra läkarrummet, där läkarens make talar upprört på ett annat språk, engelska, tror Zeinab.

Nu kommer grannen Sharbat ut, hon gråter och Zeinab frågar vad som har hänt.

– Jag vet inte, säger Sharbat och i nästa sekund kommer den kvinnliga läkaren ut med Badour (dottern) i famnen, alla följer efter ut på gatan och innan hon vet ordet av sitter Zeinab i en hästdroska. I droskan framför henne sitter läkaren med det livlösa barnet på väg mot sjukhuset.

Färden tar en halvtimme. På den tiden hinner grannen berätta vad hon sett. Hon såg Badour få en spruta och att läpparna började anta en konstig färg och hon frågade läkaren; Sover flickan?

Vi ska väcka henne efteråt, hade läkaren svarat och skurit i flickans underliv, men i ögonblicket därpå hade allting börjat se fel ut, väldigt fel. Blodet rann, läkaren knöt något runt flickans midja och Sharbat såg inte att barnet rörde sig.

Alldeles stilla låg Badour, med mörka läppar, och läkaren ringde sin man i rummet intill och sa upprört att han måste hjälpa henne.

Medan hästskjutsen närmar sig sjukhuset känner Zeinab vetskapen fylla henne: dottern är död. När de kommer till sjukhuset möts de av en grupp läkare som pratar högt och upphetsat med varandra, det kommer poliser och Zeinab vet förstår inte varför, men det är hon som ska komma med, och plötsligt befinner hon sig på polisstationen. Inlåst.