Vore jättekul om ni anmäler er som Följare.

Funderat på: Om jag ska gå på teater i tunneln, dvs Tantoteatern.

Hört: “Visa fittan då ditt jävla luder”. Skreks av medelålders man till flicka i 15-årsåldern i Fatbursparken.

Börjat på: Litterärt alster jag ska använda på kurs.

Undrat: Varför jag känner mig så stel och onaturlig när jag gör sådant.

Lämnat: Detroit-guide till tidningen Lira.

Planerat: Att gå till posten (läs Konsum) och hämta böcker jag beställt.

Känt: För mycket av min rygg.

Lärt mig: Nada.

Irriterat mig på: Redaktör som inte kan ta beslut.

Överraskats av: Att jag är intresserad av Fuglesang.

Skrattat åt: Min hund Tuva när hon nös. Lät som Linus på linjen.

Kanske Åsa?

Det slår nämligen sällan fel, när någon svarar med sitt namn så känns det ”klart att han heter så”. En Hampus ser ut som en Hampus, en Lisa som en Lisa och Berra som en Berra.

Vissa namn klingar bättre än andra, den som heter Glädje har kanske mer kul än den som heter Sura (jodå namnen finns). Och de som heter Kenneth har en egen klubb, Kennethklubben, och faktiskt en egen signaturmelodi. Vissa namn blir en belastning, ett sorgligt bevis på hur fördomsfulla vi kan vara är att Hassan har sämre möjligheter att få jobb än Hans.

En av mina hundar heter Robin. Varje gång någon hör namnet böjer de sig ner för att se vad som finns under buken.

Ni vet vad.

Och om ni inte vet vad: Namnet kan tillämpas på både en hon och en han.

En väns pitbull heter Sötnos, vilket ger betydligt vänligare bemötanden än om de döpt den till Kill-Bill.

De funderade ett tag på Rabies.

Min mobil fortsätter ringa, stänger av ljudet för att ge mig några sekunders respit och dämpa omgivningens irritation. Jag kan förstås svara hallå men då blir säkert somliga besvikna. Svarar jag Bodil utan att de tittar på mig kanske de tänker på Bodil Malmsten eller Bodil Jönsson och man kan ju fundera på om vi har något gemensamt, alla vi Bodilar.

Vill svara Polisen eller Dolly Parton men vågar inte. När jag till slut ändå svarar med mitt namn är det som om alla pustar ut. Även jag är vad jag heter.

Nyss köpt cd-samlingen Woodstock 40 – 3 days of peace & music och är så glad så glad. Sådär som man var när man var liten. Minns då jag fått de nya playboyskorna jag önskat mig så länge. Mamma tyckte nog att de var för pojkiga men köpte dem åt mig efter lite tjat. Jag satte dem på nattygsbordet på kvällen då jag somnade. Så att de blev det första jag såg när jag vaknade.

Så ska jag göra med min nya cd-box. Om jag törs.

Har lyckats komma över en Grand Kallax. Bara 2000 burkar görs om året (ja det är bara), alla numrerade. Min har nummer 560.

Däremot lyckas jag inte hitta någon Oskars detta år.

Mycket foto i Stockholm nu. Passa på att se:

- King, Queen and Queer, foto Elisabeth Ohlson Wallin. På Armémuseum. Tre regenter tolkas ur ett queerperspektiv. På bilden ovan Drottning Kristina. Snyggt. Förbannat snyggt. (Men jag är bättre modell till drottning Kristina*) Pågår t o m 31 oktober.

- Svenska Nationalparker, foto Claes Grundsten. På Raoul Wallenbergs torg. Pågår t o m 19 september. Sverige har aldrig visats vackrare.

- Åter till verkligheten, fotografier från Moderna Museets egen samling. Pågår t o m 20 september. Ett tidsdokument i svartvitt.

* En gång skulle jag och Pauline vara modeller för att gestalta Drottning Kristina och Ebba Sparre. Elisabeth tyckte att jag hade rätt ögon och mun, men att min näsa behövde byggas på. En stajlist fick uppdraget. I fyra timmar knådade han en snok. Som inte blev bra. Vi har skrattat gott åt det där. Bilden publicerades i tidningen Zon. Som tyvärr inte finns längre. Kanske var det näsans fel.

Pappa ville inte vara hemma när jag hämtade kläderna. Jag och min vän Göran tog mammas klänningar, hattar och kappor och packade in i bilen. Det högg i min mage. Men inte mer än så.

När jag kom hem till Stockholm plockade jag ner kläderna i flyttkartonger. De ska upp på vinden. Jag ska ge bort dem, sälja dem, jag vet inte.

Där var hela min mammas liv i mina händer. Sommarklänningen, den varma vinterrocken, hennes vackra vita blusar. Jag gick ut i köket för att svälja tårar.

Det är svårt att sörja någon som fortfarande lever. Hon finns ju kvar, ändå inte.

Det finns ett ord för den här sorgen – Antecipatorisk. Man sörjer det som komma skall, förbereder sig på den stora förlusten men tar långsamt farväl. Det är en lugn sorg, men inte smärtfri. Den är konfliktfylld eftersom man försöker lösgöra sig från den som är sjuk, samtidigt som man vill vara nära.

Jag har skrivit om den här sorgen i min kommande bok “Till oss som är kvar”.

Igår, och nu, väller den över mig.

När Jenny Wilson kommer in på scen i sin blå slokhatt och lika blå kaftan vill jag skrika. Jag blir knäsvag av hennes konsert. Så eget, så före sin tid. Något händer med knäna också under Amadou & Mariam. Inte knäsvag, mer knäna böj. De afrikanska rytmerna är omöjliga att stå still till.

Är ju heller inte riktigt meningen att man ska stå still så här på festival.

Calexicos mexikanska blås uppbackat med tunga basgångar och något slags Dire Straits-sound var mumma men när leran skvätte upp till de dansande knäna var det dags för knäna att gå hem.

För andra året i rad besöker jag Way Out West i Göteborg. En riktigt bra festival, och då talar jag inte bara musik. Det är – för att vara en festival – oavanligt rent och fint, bra mat, lite fylla och korta köer till bajamajorna. Har inte så mycket att göra att göteborgare skulle vara redigare, utan mer om en bra organisation. Slottksogen är en vacker festivalplats, två av scenerna är placerade så att naturens sluttningar ger möjlighet för alla att se. Minuset är tredje scenen Linné, med lågt tak framför, där bara den som orkar knuffa sig långt fram kan se och höra bra.

Musikaliskt? Kul att se Beirut, de romska inslagen mixat med folkvisa var en överraskning. Men himmel va tråkiga de ser ut. I tider då liveframträdanden blir mer och mer viktiga funkar det inte att sitta och sura framför pianot, eller se ut som om man just stigit upp ur sängen. Det senare gäller även Wilco. Som möjligtvis har tvättat håret två gånger i år. (Jag VET att det är lite inne att se sådan ut, men det här är MIN blogg). Man måste ta in sin publik, spela för den, inte bete sig som om man stod hemma i vardagsrummet. Glasvegas och Band of Horses var däremot riktigt bra liveband.

Anthony & the Johnsons med Göteborgs Symfoniker var första speldagens riktigt stora dragplåster. Men jag led med honom. Han var så nervös så han grät. Till publiken sa han att han aldrig någonsin varit så spänd.

Då Robyn äntrar scenen förändras allt. Hon tar in hela festivalen. Kliver ut som Madam proffsig och är så rätt så rätt så rätt. Håret, käderna, örhängena, sången, skorna, soundet. Har förr tyckt att hon varit lite väl flickig men nu jädrar. Vilket energiknippe. Vilken liveartist! Inte en svag minut. Tack Robyn!

Kolla bildspel från SvD här.

Eftersom det var omöjligt att sova gjorde jag listan på Värst of Karaoke:

1. För fet för ett fuck

2. Flickorna på teve två

3. I natt är jag din

4. Det gör ont (omgjord till Jag är full, så jag ramlar omkull)

5. The Eye of the Tiger