Jag blir sittande med gapande mun när jag läser följande inlägg på Facebook:
Kära gäster. Det är med sorg i hjärtat vi nu meddelar att Roxy går ur tiden på Nytorget och vi beslutat oss för att sälja. Det har varit en fantastisk tid och vi har med glädje gått till jobbet varje dag för att mötas av er underbara gäster. Nu tar vi nya tag och kommer naturligtvis att träffa er igen någon annanstans på en annan plats.
Den 22 dec är vår sista öppna dag och då tömmer vi baren och minns allt skoj vi haft under dessa nio år!!
Fram till dess hoppas vi att ni kommer hit så pratar, skrattar, gråter och umgås som om ett slut inte finns.
Kramar från oss alla på Roxy!
Jag kan inte säga att jag suttit och hängt på Roxy särskilt mycket på sista tiden, men jag har alltid älskat stället, mått bra av att det funnits där, en självklarhet liksom vardagsrummet här hemma. Man kan slinka dit, ta en bira och få sig en pratstund. Det är stället dit man definitivt kan gå ensam.
Det fanns en tid då jag var där väldigt mycket. Då Åsa Hedman, Jeanette Landmark, Anna Classon och Lotta Nordlander öppnade portarna 2004. Det var första stället som förenade bögar och flator, ja hela hbtq-världen med heterosexuella. Min fru arbetade också där under en tid, hon talar fortfarande om “de underbara cheferna”.
När jag var chefredaktör på Vagabond höll vi en hejdundrande fest på Roxy då vi gjort om tidningen, jag har firat flera vänner som valt att förlägga sina födelsedagar där, har kollat såväl fotbollsmatcher som schlagerfestivaler. Ibland satt jag på golvet.
Det har alltid känts så hemma.
Jag är säker på att många kärlekspar hittat varandra på Roxy, att en del barn blivit gjorda efter att de kommit hem, att många avgörande beslut har tagits i den vackra baren. Och naturligtvis har en hel del kändisar valt att uppehålla sig på Roxy. Inte minst Jodie Foster.
Men Roxy har inte bara varit en bar och restaurang. Roxy fixade bästa partytälten på Pride, för att inte tala om närvaron i Prideparaderna där Roxys ekipage har levererat ett alldeles särskilt ös. De har fixat fester som jag vet folk reser långväga ifrån för att delta på, tillsammans med Moma (restaurang som låg några hundra meter bort) skapade de konceptet Moxy som – om jag förstår saken rätt – ska fortsätta. (Moxy goes Astoria nu på lördag 10 november.)
Roxy öppnade med tiden en festlokal i källaren under namnet Judy’s. En lokal präglad av Berlin och New York. Där har såväl Sean-Magnus och Lill-Marit Bugge visat sina bästa sidor, och många många fler. Inte minst det band jag själv spelar i – Need A Nurse.
Vårt första gig på Judy’s föregicks av en fin liten historia. Anna Classon hörde oss spela på en sluten tillställning, efteråt kom hon fram och gav stor kram och lyste: “Fan va bra ni är. Jag vill att ni spelar på Judy’s men på ett villkor, jag och Åsa Öhrn ska få sjunga varsin låt.”
Sagt och gjort, Anna och Åsa fick välja låtar som vi repade in, och som vi sedan under stort jubel framförde på Judy’s. En kväll som började med en liten katastrof: Vi hade laddat till tänderna och övat in ett alldeles särskilt intro, men när vi stampade igång visade det sig att basen fått en smäll och blivit helt ostämd. Jag minns att någon lämnade publiken genom att hålla för öronen. Men Nina Ramsby, som också var en av våra gästartister den kvällen, stegade upp, hjälpte Yvonne att snabbt stämma, och gav oss dessutom, (kanske viktigast av allt) kraft att köra igång men ny energi.
Och jävlar vad vi körde igång.
Det blev en kväll som folk talar om fortfarande, och det blev en vändpunkt för oss i Need A Nurse. Vi fick ett enormt självförtroende.
Den 15 december spelar vi på Judy’s en sista gång. Åtminstone under det ägarskap som nu råder.
På Judy’s höll jag också min egen 50-årsfest. En fest som blev just precis så som jag ville ha den. Opretentiös, varm och mycket rock n’ roll.
Jag kan fortsätta skriva, om nomineringar och priser som Roxy också fått. Det säger en del, men inte allt. För en krog är så mycket mer än god mat, snygg inredning och goda drinkar. Det är människorna bakom som avgör om gäster trivs eller inte.
Nu har nuvarande ägarna Lotta Nordlander, Anna Classon och Erik Skoog valt att sälja. Jag hoppas de fick bra betalt. Att de gör något kul i sina liv. Och att de får vila lite.
Tack till er, tack också till personal, inte minst Anna Högkil som jag haft mycket att göra med sista tiden.
Ni har betytt mycket för mig personligen, för Need A Nurse, men allra mest för Stockholms gayscen.
