Följande tre meningar ställer jag upp för mig själv och fyller i. Gör det du också.
- Jag vill …………….
- Jag ska ……………
- Jag önskar ………
Fråga dig själv
Reply
Category Archives: Utan kategori
Osmakligt Sahlin, och var är Reinfeldt?
Mona Sahlin intervjuades i SVTs Aktuellt angående att hon pekats ut av Breivik i hans 1500-sidor tjocka dokument. Sahlin säger att hon är van, och att hon är stolt över att vara utpekad, vare sig de kommer från Breivik eller någon annan rasist. Jag tycker det är osmakligt, rejält opassande att vara så okänslig efter allt det ohyggliga som hänt.
Och var är Reinfeldt? Sverige behöver också en landsfader som visar sitt deltagande. Det som hänt i Sverige har berört oss på djupet, närmare kunde det inte ske. Norges sorg är också vår.
Stoltenberg är en förebild hur man lyckas vara närvarande, personlig, varm och trygg. Reinfeldt tackar nej till att delta i teves morgonsoffor. Varför?
Jag trodde svenska politiker lärt sig efter tsunamins alla misstag. Men återigen – kyla och frånvaro.
Komma hem
Det är alltid dubbelt att komma hem. Härligt träffa sina vänner och hund, få sova i egen säng, äta stekt fläsk med löksås. Gå på gator man känner igen. Men jag drabbas också av sorg. Resan vi sett fram emot så länge är över. Resan vi förberett oss för, läst på, tränat, ordnat hundvakt inför och någon ska hämta posten och det är ett himla roddande.
Man åker iväg rakt in i den stora upplevelsen och som slutet på timglaset så säger det slurp och man är hemma igen med alla intryck. Och med förgängligheten i knät.
Metallblomman öppnar och stänger sig
Varsågoda, en blomma från Buenos Aires.
Svårt att förälska sig i Buenos Aires
När jag läser om Buenos Aires trillar jag allt som oftast över klyschan att staden är “lätt att förälska sig i”. Jag tycker tvärtom att det är en stad som är svår att förälska sig i. Det är konstigt, jag brukar verkligen älska storstäder. Jag funderar väldigt mycket på varför jag inte faller nu.
Staden är mycket ruffigare än vad jag trodde, vilket naturligtvis har med mina egna förväntningar att göra. Den är obarmhärtigt stor. Saknar tydliga dragplåster (läs sevärdheter). Men visst finns här en del godbitar. Maten är en. Har aldrig ätit bättre kött. Mört så det trillar isär bara man tänker kniv. Och bäst av allt är att det serveras som det är, utan sladdriga grönsaker och annat tjafs.
Museet Malba (Museo de Arte Latinoamerica de Buenos Aires) är bra, jag gillar också de färgglada kvarteren Caminito i stadsdelen La Boca, även om de är lite väl turistvridna.
De gamla caféerna är också fina.
Puerto Madero är en välputsad hamn som dessutom kantas av prima restauranger.
Peunte de la Mujer (kvinnans bro) symboliserar ett par som dansar tango.
I Buenos Aires finns också storslagna gallerior, där jag suttit och tittat upp i de vackra taken.
Och självklart har jag besökt Eva Perons grav.
Ändå, stan fastnar inte. Trots att jag besökt flera av stadsdelarna, åkt tunnelbana och rört mig i vardagsliv, druckit Pisco sour i den vackra baren på Claridge Hotel, promenerat i grönområden.
Kan det bero på vädret? Det har varit sol och skönt, men också snöblandat regn och blåsigt.
Eller är det jag som inte kan ta in Buenos Aires?
Peru kvar i mitt hjärta
Vi har kommit till Buenos Aires efter en alldeles enastående resa genom Peru. Som det känns nu skulle jag vilja sätta Peru ganska högt upp på listan av bra resländer. Välorganiserat, vackert … mycket mer. Återkommer med utförligare beskrivning.
Att komma till Buenos Aires med nästan 13 miljoner invånare, om man räknar till hela storstadsområdet, är omtumlande. Särskilt som vi mest vistats i småstäder och i bergen då vi var i Peru. Första dagarnas intryck: intensiv stad, svåråtkomlig med otydlig karaktär. Självklart ger jag den en chans.
Och, även om det är oviktigt: Det är en helt annan temperatur här. Vi är vana vid att ha jacka, vantar och mössa på oss. Till och med inomhus har det varit kallt. I Buenos Aires är det runt 10-15 grader dagtid, lite kallare morgon och kväll, men inte i närheten av Perus krispiga klara nätter. Vi sover nu med vidöppet fönster, och tycker att vi hamnat i ett väldigt varmt land.
Den friska luften, de snöklädda bergen, vidderna … människornas mjuka sinnelag. Det kommer ta tid att smälta Peru. Lämnade lite av mitt hjärta kvar där.
I Titicacasjöns vardagsrum
Titicacasjön ligger på 3.800 meter över havet och är världens högst belägna sjö. Där bor människor på flytande vassöar, så kallade Uros. Vi besökte dem. Fick en kort föreläsning om hur de gjort öarna på något som likande torv. På torven, som fungerade som ett slags pråm, lade de sedan vassen. Var tredje månad behövde de lägga om vassen.
Vi tittade in i hemmen, också av vass, köpte sedan av deras hantverk. Kvinnorna (vi såg bara en enda man) var klädda i vackra kläder i starka färger.
Den stickande solen värmde och gav dem också el till sin teve genom solfångare.
1985 började turismen komma hit. Innan dess var det extremt fattigt på öarna, nu finns skolor, sjukhus och öborna har bildat ett kollektiv. Men turismen är på gott och ont. De unga vill inte bo på öarna, och öborna blir färre och färre.
Det kändes konstigt, ibland obehagligt att trampa in i deras vardagsrum. Ändå en stor upplevelse. Jag bara hoppas att de också reglerar turismen, att öborna också får leva sitt eget liv.
Vi flöt i väg på en flotte från deras ö. Kvinnorna ställde sig vid kanten av sin ö och sjöng: ”Row row row the boat gently down the stream.” Följt av ett unisont ”Hasta la vista babies!”
Med tanke på hur deras båtar var formade i fören (ovan) och utsiktstorn (som en fisk, eller fågel) tror jag de hade såväl humor som självdistans.
Inkaleden i bilder
Inkaleden i siffror
Tillbaka i Cuzco efter att ha vandrat den klassiska Inkladen. Benen värker, bitvis var det riktigt kämpigt, men för det mesta alldeles fantastiskt. Tackar Pachamama (Moder natur) för en alldeles enastående upplevelse.
45 kilometer har vi vandrat
4 dagar tog vandringen
3 minusgrader första natten
4200 meter över havet var högsta toppen
6 personer var vår grupp
1 guide
9 porters (bärare) därav 1 kock
25 kilo bar varje porter varav 7 kilo av vår packning
2-rätters serverades varje måltid
8 huvudvärkstabletter har jag ätit
3.30 steg vi upp sista dagen
7.30 såg vi solen gå upp över Machu Picchu
3500 meter över havet
Cuzco ligger 3500 meter över havet. Inflygningen var en av de allra vackraste jag varit med om. Vi är här för att vänja oss vid höjden inför vandringen på Inkaleden. Det är en märklig känsla, ibland är det som om man inte får tillräckligt med luft, går man brant uppför blir man väldigt andfådd. Huvudvärken kommer och går.
Det är kallt på mornar och kvällar, sådär 3-4 grader. På dagen behagligt, omkring 20 grader. Det är stor skillnad mellan att vara i solen eller skuggan.
Att sova i tält kommer bli svinkallt. Vi har köpt mössor, sockor och tröjor av alpackaull. det finns massor av bra affärer att köpa utrustning i för vandringen. Vi ska komplettera lite idag, bland annat med vandringsstavar som många rekommenderar. De måste ha en gummiplopp på sig, annars får de inte användas på Inkaleden.
