På eftermiddagen när vårsolen når mitt vardagsrum trippar Anja iväg från sin korg. Lägger sig i solen, och fångar den så länge den finns i rummet.
Min hund är en solfångare
Reply
Category Archives: Allmänt
Har firat i dagarna tre
Onsdag: champagne
Torsdag: middag och öl och rep med mitt band Need A Nurse.
Fredag: bubbel med vänner som kom med blommor och ännu mer bubbel.
Min vän Nina Minnbergh kom med den här fina flaskan. (Bilden är ett självporträtt som jag gjorde i Skagen, då Nina fyllde 50.)
Längst ner på etiketten står det:
Bodils rödtjut has an easy approachable style with aromas of blues and flavours of beer. This wine gloes great with just about anything.
Bearbetningen – now we’re talkin’
Först skriver man (jag) ett manus.
Sedan läser förlaget och tycker att boken ska ges ut.
Dags för en första bearbetning.
Därefter läser förlaget igen. Och nu börjar historien kokas ner. Nu börjar också andra spår träda fram, medan andra blir ointressanta.
Det är en sak att skriva en roman, en helt annan att göra en ombearbetning. Då måste man gå utanför boxen, våga stryka alla darlings och släppa fram det oväntade.
Absolut inte andas ut, det är nu det riktigt svåra börjar.
Så nu ligger jag i soffan och arbetar hårt. Det största jobbet sker inte framför datorn, utan i huvudet: Hur ska jag göra den här berättelsen till en bra bok?
Sen ska jag sätta mig och skriva igen. Och stryka. Och skriva. Men mest stryka.
Sedan väntar förmodligen ännu en bearbetning.
Bodils bluesskola – uttrycket
Omkring 13 miljoner människor transporterades från bland annat Ghana och Senegal till amerikanska södern för att utan några som helst rättigheter sättas i arbete som slavar, inom mestadels jordbruk. Sången blev ett sätt att uthärda, att kommunicera och med förtäckta texter berätta om de vidriga arbetsförhållandena. Så föddes bluesen.
Texterna man fyllde ramen med (bluestolvan) var ofta enkla. Första raden upprepades två gånger, sedan ett avslutande uttryck. En stil som fortfarande används. Sången kunde vara ett sätt att samarbeta, exempelvis för att slå samtidigt med släggan, då kunde texten gå så här:
Nu ska vi slå
Nu ska vi slå
Hej och hå, hej och hå, nu ska vi slå.
Många förknippar blues med det svåra, vemodet. Blues kunde handla om en förlorad ko, att hamna på kåken, översvämning, att vara bakis. I den moderna bluesen inte så sällan självömkan. Vad sägs om textrader som:
If it wasn’t for bad luck, I wouldn’t have no luck at all
/…/
I’ve been down since I began to crawl
(Born under a bad sign)
Lyssna: Albert King – Born Under A Bad Sign
Ofta finns alkohol och droger med i uttrycken, man vaknar en måndagsmorgon och huvudet känns så tungt, eller vad sägs om:
If the river was of whiskey, I was a diving duck,
If the river was of whiskey, I was a diving duck,
I would swim to the bottom, never, never come up
(Rollin’and Tumblin).
Hör den i en modern version (från plattan ovan): Cyndi Lauper – Rollin’ And Tumblin’ (feat. Ann Peebles)
Men blues kunde också stå för glädje, att äntligen få slippa slitet, festa, hänge sig.
Blues kan också vara ganska käck. Kolla in klippet med San Francisco Bay Blues.
Sammanfattningsvis: Blues är känsla. Och som den gamle Chicagoprofilen, numera i himlen, Hubert Sumlin sa: “It doesn’t matter how fast you play or how good you are, if you aint got the soul.”
Det är en konst att framföra blues, att hitta den rätta känslan. Det enkla är det svåra.
I mix med västerländska influenser skapades senare jazz, och rock’n’roll. Inte minst soul och gospel har smittats av bluesen, och tvärtom. Men det tar vi en annan lektion.
Anna Wahlgren i Skavlan – rysligt
Jag var inte ensam om att lida mig genom intervjun med Anna Wahlgren i gårdagens Skavlan. Det står att läsa om i flera av dagens nätupplagor av tidningar, bland annat Expressen.
Och jag kan inte lämna funderingen över om det verkligen var rätt av redaktionen att låta henne medverka. Inte minst för hennes egen skull. I mina ögon är Anna Wahlgren inte frisk. Jag upplever att hon har en missbruksmentalitet som utmärks genom självömkan och att hela tiden lägga skulden på andra. Hon saknar helt självinsikt.
Får man plats i Skavlan och har varit utsatt för den kritik hon varit genom dottern Felicia Feldts bok, har man världens chans att säga något klokt för att åtminstone få något slags upprättelse. Hon kunde sagt att hon är hemskt ledsen om hennes dotter bär med sig de upplevelser hon gör. Men istället kastar hon skit och skyller ifrån sig. Och hon gör sig själv till det stora offret, det är henne det är synd om, inte Felicia.
Hon kallar sin dotter krypskytt.
Jag gick på samma författarutbildning som Felicia då hon arbetade med boken “Felcia försvann”. Hon pratade redan då om rätten att inte försonas. Jag minns att jag reagerade hårt mot detta. För mig är försoning det enda rätta, enda vägen att stå ut med både sina egna och andras misstag.
Men jag har med tiden lärt mig förstå Felicias val, och även andras, som talar om icke-försoning.
För att klara sig själv och kunna gå vidare måste man ibland välja att inte längre försöka försonas. Med en missbrukare går det åt så mycket energi att man till sist riskerar gå under själv.
Och rätt eller fel att utnyttja en trasig människa i Skavlan – igår blev det tydligt. Anna Wahlgrens är i mina ögon sjuk, hon har ett missbruk. Och man kan vara missbrukare på många sätt, på droger, alkohol, men också på känslor.
Fin bild – jävlig tid
Ibland hörs bittra röster: “Var fanns de lesbiska under hivtiden?”
Jag har någon gång haft lust att svara: “Var fanns bögarna?”, för självklart var inte heller alla bögar engagerade.
Alla orkade inte. Och i uttalandet läser jag in så mycket annat än bitterhet. Sorgen är frusen för många av oss.
I vissa gestaltningar av hivtiden syns bara bögar. Bögar som bara umgås med bögar. I min värld umgicks och umgås bögar och lesbiska. (Och heterosexueulla och homon och queer och trans).
På bilden syns vi tillsammans i en aktion med Act-up. Bilden är tagen av Jon Voss, som också skrivit en kort artikel om aktionen.
Flera av personerna på bilden vilar i frid.
Ett San Francisco som aldrig visas
Hemma ser vi ofta bilder av vackra broar, Cable Cars, Fishermans Warf, viktorianska hus och sjölejon. Men när man väl är i San Francisco dominerar en helt annan bild: De hemlösa.
Första gången var en chock, jag bokstavligen klev över dem, bodde då i området Misson som var riktigt ruffigt, nu glansigt och hippt. Men de hemlösa är kvar, och de är betydligt fler.
Går man den stora huvudgatan Market ner mot stan blir bilden bara värre och värre, allra tydligast utanför snygga stadshuset Civic Center. Kontrasterna är enorma. Det vackra i denna välpolerade stad och det i avgrunden värsta beviset på USA.s ekonomiska situation och socialpolitik.
På nyårsafton låg de som i drivor i tunnelbanan, jag överdriver inte. Det var en iskall natt.
Min vän Paula berättar om vänner som blivit av med sina jobb, inte kunnat betala hyran, vräkts och som nu bor i på pappkartonger i Golden Gate Park.
“Det finns nästan ingen medelklass längre. Bara väldigt fattiga och väldigt rika.”
Ny byter jag vy
Från:
Till:
För att få solljus och energi. Och nya perspektiv.
När författare möts
Ett julbord på intitiaitiv från författare (Pernilla Alm, Susanne Boll, Simona Arhnstedt), inbjudna är kvinnor som också författar. Få av oss kände varandra.
Så fritt från prestige, så öppet och generöst. Helt utan konkurrens.
Vårt arbete är väldigt ensamt, vi har få sammanhang, bara förlaget egentligen, som man bara träffar några gånger då det är produktion.
Och så bokmässan förstås, där alla är så vimsiga att det sällan blir riktigt bra samtal.
Nu var det andra bullar. Vad vi talade om?
– Hur man lägger upp sin skrivdag. (En del har rutiner, andra fångar de luckor som ges, de flesta har stenhård arbetsdiciplin.)
– Var man sitter och arbetar. (I köket, “på min mans jobb på helgerna”, i fåtölj med datorn i knät. Inga flashiga skrivarstugor här inte.)
– Hur man får ekonomin att gå ihop. (Stipendium, deltidsarbete, sparpengar. “Söker jobb som receptionist.” Trots att många säljer utomlands är det inget som någon kan leva på helt och hållet.)
– Plågor. (Fysiska av att sitta still så mycket, känslomässiga av att gräva sig ner i vissa ämnen.)
– Författare som identitet? (Vi är lärare, psykologer, journalister, etc)
– Tredje boken. (“Har ingen aning om vad jag ska skiva om!” eller “Det blir min allra bästa.”)
– Lyckan att ha en hund, eller katter som sällskap. (Om vi visade bilder på våra älsklingar?)
– Osäkerhet. (Bokmässan, vem mår egentligen bra av den?)
– Signering. (När det kommer två personer, och den ena är ens pappa.)
– Om att sjunga i band. (Vi är flera!)
– Ska man ha agent? (Ja, men …)
– Men varför tog vi inte med böcker så alla fick? (Då hade vi gått därifrån med åtta bra julklappar. Tack Josefin Ahlström som hade huvudet på skaft och gav oss sin.)
– När ska vi ses igen?
Tack för allt – Roxy och Judy´s
Jag blir sittande med gapande mun när jag läser följande inlägg på Facebook:
Kära gäster. Det är med sorg i hjärtat vi nu meddelar att Roxy går ur tiden på Nytorget och vi beslutat oss för att sälja. Det har varit en fantastisk tid och vi har med glädje gått till jobbet varje dag för att mötas av er underbara gäster. Nu tar vi nya tag och kommer naturligtvis att träffa er igen någon annanstans på en annan plats.
Den 22 dec är vår sista öppna dag och då tömmer vi baren och minns allt skoj vi haft under dessa nio år!!
Fram till dess hoppas vi att ni kommer hit så pratar, skrattar, gråter och umgås som om ett slut inte finns.
Kramar från oss alla på Roxy!
Jag kan inte säga att jag suttit och hängt på Roxy särskilt mycket på sista tiden, men jag har alltid älskat stället, mått bra av att det funnits där, en självklarhet liksom vardagsrummet här hemma. Man kan slinka dit, ta en bira och få sig en pratstund. Det är stället dit man definitivt kan gå ensam.
Det fanns en tid då jag var där väldigt mycket. Då Åsa Hedman, Jeanette Landmark, Anna Classon och Lotta Nordlander öppnade portarna 2004. Det var första stället som förenade bögar och flator, ja hela hbtq-världen med heterosexuella. Min fru arbetade också där under en tid, hon talar fortfarande om “de underbara cheferna”.
När jag var chefredaktör på Vagabond höll vi en hejdundrande fest på Roxy då vi gjort om tidningen, jag har firat flera vänner som valt att förlägga sina födelsedagar där, har kollat såväl fotbollsmatcher som schlagerfestivaler. Ibland satt jag på golvet.
Det har alltid känts så hemma.
Jag är säker på att många kärlekspar hittat varandra på Roxy, att en del barn blivit gjorda efter att de kommit hem, att många avgörande beslut har tagits i den vackra baren. Och naturligtvis har en hel del kändisar valt att uppehålla sig på Roxy. Inte minst Jodie Foster.
Men Roxy har inte bara varit en bar och restaurang. Roxy fixade bästa partytälten på Pride, för att inte tala om närvaron i Prideparaderna där Roxys ekipage har levererat ett alldeles särskilt ös. De har fixat fester som jag vet folk reser långväga ifrån för att delta på, tillsammans med Moma (restaurang som låg några hundra meter bort) skapade de konceptet Moxy som – om jag förstår saken rätt – ska fortsätta. (Moxy goes Astoria nu på lördag 10 november.)
Roxy öppnade med tiden en festlokal i källaren under namnet Judy’s. En lokal präglad av Berlin och New York. Där har såväl Sean-Magnus och Lill-Marit Bugge visat sina bästa sidor, och många många fler. Inte minst det band jag själv spelar i – Need A Nurse.
Vårt första gig på Judy’s föregicks av en fin liten historia. Anna Classon hörde oss spela på en sluten tillställning, efteråt kom hon fram och gav stor kram och lyste: “Fan va bra ni är. Jag vill att ni spelar på Judy’s men på ett villkor, jag och Åsa Öhrn ska få sjunga varsin låt.”
Sagt och gjort, Anna och Åsa fick välja låtar som vi repade in, och som vi sedan under stort jubel framförde på Judy’s. En kväll som började med en liten katastrof: Vi hade laddat till tänderna och övat in ett alldeles särskilt intro, men när vi stampade igång visade det sig att basen fått en smäll och blivit helt ostämd. Jag minns att någon lämnade publiken genom att hålla för öronen. Men Nina Ramsby, som också var en av våra gästartister den kvällen, stegade upp, hjälpte Yvonne att snabbt stämma, och gav oss dessutom, (kanske viktigast av allt) kraft att köra igång men ny energi.
Och jävlar vad vi körde igång.
Det blev en kväll som folk talar om fortfarande, och det blev en vändpunkt för oss i Need A Nurse. Vi fick ett enormt självförtroende.
Den 15 december spelar vi på Judy’s en sista gång. Åtminstone under det ägarskap som nu råder.
På Judy’s höll jag också min egen 50-årsfest. En fest som blev just precis så som jag ville ha den. Opretentiös, varm och mycket rock n’ roll.
Jag kan fortsätta skriva, om nomineringar och priser som Roxy också fått. Det säger en del, men inte allt. För en krog är så mycket mer än god mat, snygg inredning och goda drinkar. Det är människorna bakom som avgör om gäster trivs eller inte.
Nu har nuvarande ägarna Lotta Nordlander, Anna Classon och Erik Skoog valt att sälja. Jag hoppas de fick bra betalt. Att de gör något kul i sina liv. Och att de får vila lite.
Tack till er, tack också till personal, inte minst Anna Högkil som jag haft mycket att göra med sista tiden.
Ni har betytt mycket för mig personligen, för Need A Nurse, men allra mest för Stockholms gayscen.