Idag lanserar vi Cause of Death: Woman

En journalistisk granskning av våld mot kvinnor. En av tre kvinnor världen över utsätts för fysiskt, sexuellt eller annan typ av våld under sin livstid. Mellan 2010 och 2012 undersökte Karin Alfredsson, Kerstin Weigl och Linda Forsell situationen i tio länder. I varje land träffade de dem som överlevt våldet och de som arbetar för förändring.

Med hjälp av anhöriga kunde de också berätta en dödad kvinnas historia. På www.causeofdeathwoman.com kan du ta del av resultatet. Här finns 150 reportage från USA, Sydafrika, Egypten, Sverige, Pakistan, Mexiko, Brasilien, Kongo, Spanien och Ryssland. Du kan också ladda ned vårt kursmaterial och gör det själv-utställning.

Jag har varit redaktör för sajten.

(Foto: Linda Forsell)

Om 2 dagar lanseras sajten Cause Of Death: Woman. En journalistisk granskning av våld mot kvinnor i tio länder. Mellan 2010 och 2012 träffade Karin Alfredsson, Kerstin Weigl och Linda Forsell dem som överlevt våldet och dem som arbetar för förändring. Med hjälp av anhöriga kan de också berätta en dödad kvinnas historia.

Jag lägger nu in de sista texterna. Här är några av de ordspråk som finns runt om i världen:

Sverige

Skoskav och käringgnag är det värsta en människa kan råka ut för här på jorden.

Östanväder och käringträta börjar med storm och slutar med väta.

Kvinnans plats är mellan knytnäven och spisen.

Den man älskar agar man.

Far över mor, mor över mig och jag över katten, sa pojken.

Man ska inte gå mellan barken och trädet.

Den som har en vacker hustru behöver mer än två ögon.

Har man tagit fan i båten får man ro honom i land.

Styr häst med betsel och kvinna med käpp.

Kvinnan har sitt ljus av mannen liksom månen av solen.

Sanningen ligger väl som vanligt någonstans mitt emellan.

Pojkar är som kor efter svamp.

Man ska akta sig för framdelen på kvinnorna och bakdelen på hästarna.

När fingret är ringat är kussimurran tingad.

Lakstjärten och flickorden är det halaste som finns på jorden..

Kongo

Inga hönor ska kackla när tuppen är hemma.

En flickas stolthet bor i mannens hus.

Kvinnan är som kameleonten – byter färg när hon vill.

Att äta med kvinnan är som att äta med häxan.

USA

Kvinnor, liksom gong-gongar, bör få ett slag då och då .

Både goda och dåliga hästar behöver sporrar, både goda och dåliga kvinnor behöver piskan.

Kvinnan, hunden och valnötsträdet – ju mer du slår dem, desto bättre blir de.

Älska rätt, piska rätt.

Ryssland

Han älskar dig, han slår dig.

Han slår dig, han älskar dig.

Ta inte ut skräpet från huset.

Kvinnan är halsen och mannen är  huvudet.

Egypten

Om du bryter en flickas revben växer 40 nya ut.

Döda katten på din bröllopsdags kväll.

Att få stryk av mannen du älskar är som att äta russin.

Pakistan

En mans heder vilar mellan kvinnans ben.

Kvinnan är mannens sko.

Jag har intervjuat Majgull Axelsson, inte i egenskap av att hon är författare, utan hundägare. Det var ett härligt möte, väldigt överraskande.

Som journalist kan man inte ta för stor plats då man intervjuar, men ibland säga något om sig själv för att få igång svaren. Vid ett tillfälle nämnde jag att jag också skrivit en roman. Majgull blev väldigt nyfiken, ställde frågor om allt från hur boken mottagits, till vilket förlag jag var ansluten till. Hon frågade när och hur länge jag skrev på dagarna. Själv skriver hon 4-5 timmar om dagen ”för att inte bli mentalt utmattad”.

Och vi pratade en stund om det där, att man inte kan vrida ur sig något bra om man sitter för länge.

Hon talade till mig som en jämlike, hon, som är en av de allra största författare vi har i Sverige. Hon som är en stor förebild.

När hon satt i soffan för att bli fotograferad sa hon: ”Du ska vara glad åt dina fina recensioner, och att du ännu inte haft det stora genombrottet. Det ger dig ro att skriva på nästa bok.” Sagt av en som också skrev flera böcker, både fackböcker och romaner, innan hon slog igenom 1997 med Aprilhäxan. Då var hon 50 år.

Jag känner en stor samhörighet med Majgull, våra bakgrunder som journalister liknar också varandra. Inte minst har vi både gått på Poppius.

Nu ska jag skicka min bok till henne.

Igår var jag på QX Gaygala, nominerad i kategorin Årets bok. Jag vann inte, men jag var ganska förberedd på det. Var så gott som övertygad om att Rickard Engfors bok skulle vinna. Och det gjorde den. Han har fått så enormt mycket uppmärksamhet, så det var nästan givet.

Jag unnar honom den vinsten, han höll kvällens mest rörande tal.

Hade jag förberett ett tacktal? Självklart. Jag vill inte missa möjligheten att få tacka människor i min omgivning som, för mig, varit en förutsättning att skriva och ge ut boken ”Route 66 går till Trollhättan”. Ungefär så här skulle jag ha sagt:

Att skriva en bok är det mest ensamma jobb jag någonsin haft. I den ensamheten pendlade jag mellan att käna mig helt värdelös till att se mig själv stå på någon glittrig scen och hålla tal.

Men helt ensam var jag inte. En hel drös människor fanns omkring mig.

Mitt första och största tack går till författaren Åsa Anderberg Strollo som under ett års tid läst mina texter och som alltid haft något att säga om dem. Och som lärt mig massor om dramaturgi. Utan dig Åsa, tror jag inte att det blivit någon bok.

Tack också till författaren och journalisten Karin Alfredsson, min mentor, kollega och vän. För att du är så uppriktig, och för att du öppnat dörrar och alltid puttat mig åt rätt håll. Inte minst har du öppnat dörren till ditt hem när jag känt mig ensam i världens ensammaste yrke.

Ännu en författare, och en alldeles fantastisk lärare får mitt tack: Erik Grundström på Skrivarakademin. Förutom tänkvärda påståenden att en författare måste ha en grundhybris, och att sista meningen är det ackord som slår an tonen för hela texten, lärde du mig att respektera texten som ett levande väsen.

Tack till mitt fantastiska förlag Damm! Ni är roliga, kärleksfulla och väldigt proffsiga! Tack till redaktör Maria Thufvesson för språkliga diskussioner, och inte minst ordning och reda. Tack också till min förläggare Cina Jennehov för att du så snabbt plockade upp mig, och för dina så positiva tillrop. Tack Maria Sundberg för det alldeles fantastiska omslaget. Och ni författare på samma förlag som är så generösa och prestigelösa.

Slutligen, tack till min älskade Pauline. Världens bästa resesällskap.

——–

Medan jag satt och väntade på utdelningen (som i min kategori sköttes av Maria Wetterstrand) kom sms från mina vänner på förlaget, bilder där de höll tummarna.Under utdelningen vrålade de som värsta hejaklacken, och efteråt, kom sms om att det fanns skumpa i baren till mig och frugan. Vilket förlag.

Det kom ett läsarbrev från någon som just nu läser min bok ”Route 66 går till Trolhättan”. En dotter till en pappa med Alzhemers, han har just blivit omhändertagen. Hon berättar om kaoset, och sorgen, och säger att hon finner tröst i min bok.

Det finaste betyg jag kan få.

Jag arbetar en hel del med Friskis&Svettis Stockholm just nu. Med korta artiklar till deras verksamhetsberättelse.

Jag gillar deras filosofi, att det ska vara roligt att träna.

Igår intervjuade jag Anna Blomkvist som berättade om Friskis kurser för överviktiga. De pratar aldrig om förbränning, väger inte deltagarna. Det enda de gör är att få igång dem att börja röra på sig. Hur? Promenera!

Så enkelt.

Hon sa också att de ofta pratar om att ”lägga till en god vana”.

Jag tänkte på det. Att lägga till en god vana. Något som gör gott.

Så enkelt.

En annan dag intervjuade jag Maria Lundgren om trender. Hon sa att trenden just nu är att träna för att bli stark, inte för att bli smal.

Så sunt.

Ingen, absolut ingen, kunde hitta de blå tonerna och fraseringarna som Etta James. I går fredag 20 januari slöt hon ögonen för gott. (Läs artikeln om henne i Expressen här.)

Blueshistorien har gjort sin hittills största förlust.

Få har hållit på så länge som hon, och bara blivit bättre. Etta slog igenom 1955 med låten ”The Wallflower (Roll With Me, Henry)”. Hennes mest kända låt är troligtvis ”At last”, populär på bröllop. Ska jag välja en enda där hennes uttryck kommer fram blir det ”I Rather Go Blind”.

Jag sörjer henne, och att jag aldrig fick chansen (eller tog den) att uppleva henne live. Det närmaste jag kom var i Reno -99, där hon skulle spela bara några dagar efter att jag var där. Vet att jag tänkte, ”ska jag stanna?”. Minns att snålheten fick styra, biljetterna var jättedyra, vi talar flera hundra dollar. Så här i efterhand …

Besökte också Chess Records i Chicago för några år sedan , där hon var en av framgångarna. Det var stort att vara  där. För ingen har varit en sådan förebild i bluesen för mig som Etta. Man hör hennes sätt att sjunga i Bonnie Raitt, i Janis Joplin, och jag är övertygad om att dagens bluessångerskor lyssnar på henne för att hitta den rätta känslan. Det är det blues handlar om, inte hur det låter, utan hur det känns.

Jag läser och lyssnar på mycket om Felicia Feldt (se blogginlägg nedan). Förutom recensionerna kring det litterära  i ”Felicia försvann” finns den stora frågan hur mycket man ska få ”hänga ut” sin mamma, och om det är intressant.

Alla har rätt att berätta sin historia. I boken gestaltas Felicias upplevelse om mamman Anna Wahlgren. Det är inte hon och hennes syskons berättelse, utan bara Felcias. Det är hennes sanning. Det borde alla förstå.

Är det intressant? I allra högsta grad om man har en mamma som varit den stora barngurun, men även om Anna vore en okänd person. Alla barndomskildringar är intressanta. Om de är sannolika, trovärdiga och möjliga. Vi speglar naturligtvis oss själva. Det borde också alla förstå.

Så finns det de (bl a SvDs kulturchef  Kaj Schueler) som menar att det är ”först när en uppgörelseroman – i likhet med Jan Myrdals lysande Barndom – tar steget bort från personlig vendetta till att vara ett psykologiskt och samhälleligt relationsdrama av allmänt intresse som det blir stor litteratur”. (Läs hela krönikan här)

Men, i spåren av de böckerna kommer alltid frågan ”Vad är sant och vad är påhittat?”

Jag får ofta den frågan när det gäller min bok ”Route 66 går till Trollhättan”.

Jag skulle kunna svara att berättelsen om xx är påhittad, men när det gäller xx så är verkligheten mycket värre. Och så vidare.

Men varför måste läsaren veta? Är det för att kunna referera till hur ont verkligheten kan göra, eller för att kunna avfärda sin egen reaktion då han eller hon läser?

Läs Felicias egna ord om boken, i intervju av Karin Thunberg, SvD.

Ni vet, jag är torsk på VW-bussar. Den riktigt gamla varianten. Samlar på dem, de små bilarna. Inte så där nördigt (trots att jag har en salt- och pepparkar i form av VW-bussar). Nu funderar jag på att köpa det här:

Kan tänka mig många användningsområden: bar på landet, övernattning såklart, loge för vårt band.

Idag skriver Aftonbladet om Felicia Feldt (efternamnet är pseudonym) som nu släpper boken ”Felicia försvann” om sin mamma Anna Wahlgren.

Jag var med då Felicia började skriva boken, vi gick samma kurs och jag har läst delar av hennes fantastiska manus. Fantastiskt för det sätt hon gestaltar barndomen på, fantastiskt också för att hon är så modig. Samtliga på kursen var väl medvetna om vilken uppmärksamhet Felicias texter skulle få. Vi ingick i ett tystnadslöfte om att inte yppa något förrän boken var klar. Det kändes stort att få vara med om hennes skrivprocess, och jag är glad och stolt över Felicia att boken nu kommer ut på Weylers förlag.

Det är en helt annan bild av Anna Wahlgren vi får se, det är en mardröm. Läs den.