Americana i egen förpackning

Nu är vår platta här!

Albumet Homemade är en blandning av blues, country och singer-songwriter. Med ett enda ord: americana. Paulines säregna röst och slidegitarr präglar mycket av musiken. Texterna handlar om allt från kärleken till New Orleans till att vara med när någon dör.
Broken Beads består av Pauline Ramsby och Bodil Sjöström. Pauline är sjuksköterska. Bodil är journalist och författare. Ett par sedan 22 år tillbaka som på äldre dar dammat av sina gitarrer och harklat upp sig. Bodil startade som 13-åring ett punkband hemma i Trollhättan. Pauline turnerade i över 20 år i coverband.

Efter decennier av musikalisk träda tog Bodil och Pauline upp musiken igen. Bodil utbildade sig dessutom till musikproducent och ljudtekniker. Tillsammans förverkligade de sin dröm: att spela in en platta med egen musik.

På Homemade finns också andra fantastiska musikanter:
Kristofer Sjöström – bas
Ronny Nyquist – trummor
Justina Lakin – trummor
Eiwor Kjellberg – fiol
Mimmi Anterot – trumpet

Homemade är inspelad i Trollhättan, Stockholm, Järvsö och New Orleans.
Producent, inspelningstekniker och mixning – Bodil Sjöström,
på egna skivbolaget Jajamensan Records.

Omslagsfoto av Elisabeth Ohlson Wallin/Butch
Design av Minna Wallin/Butch

Vill du lyssna finns många sätt:

  1. Beställ plattan här och nu. (140 kr inkl frakt)
  2. Köp direkt av oss när vi ses vid tillfälle. (120 kr)
  3. Skåla och köp i New Orleans den 26 april då vi välsignar plattan i Mississippi.
  4. Skåla och köp den 16 maj på Rost i Stockholm. (Inte spelning, men signering och skål för att önska vår fågel lycka till i världen.)
  5. Skåla och köp i Trollhättan den 19 maj. (Inte spelning, men signering tillsammans med några av våra fantastiska musiker.)
  6. Vänta till 21 maj då hela konkarongen släpps på världens streamingsajter. (Vi kan skåla då också.)

Kontakt: Bodil Sjöström 0704-176954, hello(at)ajamensanrecords.se

Vänskap byggs hela tiden

Jag arbetar med hiv på Riksförbundet Noaks Ark. Medicinerna mot hiv är nu så bra att behandlad hiv inte överförs vid sex. Men attityderna hänger inte med. Rädsla för stigmatisering på grund av hiv leder till att många inte vågar berätta om sin hivstatus, ens för sina närmaste vänner, familj eller arbetskamrater. En av fem har inte berättat för någon alls, endast en av nio känner att de kan vara så öppna som de vill vara. Detta enligt rapporten ”Att leva med hiv i Sverige”.

Att kunna vara sig själv och öppen med sina funderingar och oro är en viktig parameter för att ha god livskvalitet, och givetvis något som borde vara självklart för alla. Noaks Ark har sedan start för över 30 år sedan inkluderat vänner till personer med hiv i arbetet med såväl stöd som kunskap. Då vi första gången efterlyste volontärer sökte sig 700 personer, de flesta vänner till någon med hiv, till oss för att visa sin solidaritet, stödja sina vänner och vara med i arbetet som förändrade attityderna kring hiv.

Det allra flesta kan nog skriva under på att ett av de allra finaste vänskapsbevisen, är att vara en vän som får förtroenden. Men hur blir man den vännen, och hur förvaltar man ett besked att ens vän har hiv?

En del skulle nog påstå att starka vänskapsband byggs under lång tid, att det är vänner man haft riktigt länge som blir de allra närmsta. Men vänskap kan också uppstå i ögonblick. Känslan när man talar samma språk, delar värderingar, mötet som skapar ett starkt vi. Det är genom vår öppenhet mot andra vi visar vilka vi är, vad vi säger, vad vi skämtar om, hur vi ser på andra människor.

Ingen är särskilt sugen på att berätta om sin homosexualitet för någon som dömer andra eller drar bögskämt. Inge vill tala om sin utsatthet för den som pratar skit om andra. Men med den som visar respekt mot andra, är ödmjuk och omtänksam, är det bäddat att tala om det svåra.

Den bästa egenskapen för att vara en god vän i en krissituation är förmodligen att lyssna. Inget går upp emot att få prata med någon som verkligen kan lyssna på ett aktivt sätt. Det betyder inte att den som lyssnar ideligen ska lägga sig i, snarare att lägga sina värderingar åt sidan, och försöka driva samtalet framåt. Bästa sättet är att visa sig intresserad, kanske ställa en följdfråga då och då, men inte vara rädd för att det uppstår tystnad ibland. Det är i tystnaden man fyller ut sina tankar.

Att få prata fritt ger möjlighet att sätt ord på något man till fullo inte riktigt förstår, och när orden kommer ut och prövas mot någon annan sker det bästa av allt: reflektion. Ibland räcker bara det för att kunna gå vidare, för att bit för bit ta sig igenom en känsla och komma än så lite framåt.

Du som vän betyder mycket.

Låtlistan från Radio Viking

 

På begäran: här kommer låtarna jag valde att spela upp i Radio Viking då jag var Janne Anderssons gäst.

Bonnie Raitt Blue for no reason (för att hon varit min husgud i snart 40 år)

Freddie King Big legged woman (för att jag älskar Texasbluesen)

Eric ClaptonCall me the breeze (för att också hylla JJ Cale)

Louise Hoffsten med Esbjörn Svensson Trio och Lasse EnglundDet sorgsna hjärtat (för att hon är Sveriges bluesdrottning och för att de gamla skillingtrycken var Sveriges motsvarighet till amerikanska bluesen)

Peter LeMarc(Jag ska gå) Hel ur det här (för att ingen som han kan blanda vemod och romantik så, för att han skriver om vår hemstad Trollhättan)

Dr JohnIko Iko (för att det är signaturmelodin till New Orleans)

Andrew DuhonTandem Bike (för att jag just upptäckt honom)

Etta JamesSpoonful (för att inge är som Etta)

Hade också tänkt spela, men fodralet var tomt (!):

Irma ThomasMake me a pallet on the floor

Hann inte:

Paul SimonTake me to the Mardis Gras

Annie LennoxWalking on broken glass

 

Vem tar över budkavlen ”Världens största hyllning till …”

Trollhättan har slagit världsrekord i ”Världens största hyllning till Peter LeMarc”.
Över 1000 musiker och sångare samlades för att spela låten ”Little Willie John”. (Se inlägget nedan)

Ett evenemang vars betydelse inte nog kan beskrivas: Att människor, unga, gamla, av flera nationaliteter, proffsmusiker och amatörer kan delta på lika villkor. Att göra något tillsammans som inte handlar om resultat, att vinna något eller tjäna pengar, utan bara för glädjens skull.

Jag har aldrig någonsin tidigare varit med om en starkare upplevelse av samhörighet. Att dessutom sätta Trollhättan på kartan, och hylla en enastående musiker. LeMarc skriver ofta om sin hemstad i sina texter, i låten vi framförde: ”Hon bodde på fel sida älven, i en nedlagd mjölkbutik, jag var hennes unge älskare, från Stallbackas bilfabrik”

(Fel sida älven refererar till Strömslund. Bilfabriken är Saab.)

Nu undrar jag, vem tar över budkavlen till nästa ”Världens största hyllning”?

Järvsö, med alla fantastiska spelmän och kvinnor i en hyllning till Lill-Babs? Göteborg i rungande sång till Håkan Hellström? Piteå till Bo Kaspers Orkester? Vetlanda till Lena Ph?

Jag kan också tänka mig att stå i Kungsträdgården och sjunga ”Jag ser Stockholm, som en glödande kupol i en öken. Allt är så vackert, jag blir till och med
bedövad av röken” (Eva Dahlgren) eller ”Från Djursholm till Danvikstull via broarna i Gamla stan” (Orup).

Se filmen från Världens största hyllning till Peter LeMarc här.

Världens största hyllning till Peter Lemarc

Har just kommit tillbaka till Stockholm efter en helg i Trollhättan. Och inte vilken helgs som helst. Åkte ner enkom för att delta i evenemanget ”Världens största hyllning till Peter LeMarc”.

I ett 1000-mannaband spelade vi ”Little Willie John”.

Blås, stråkar, gitarrer, basar, trummor, dragspel, pianon, klockspel, och en jättekör.

Nackhåren reste sig, jag kunde inte sjunga, för då började jag gråta.

Tveklöst mitt livs största musikupplevelse.

Att få spela med min bror, barndomskamrater och nya vänner. Och få hylla fantastiska Peter LeMarc.

Organisationen har varit fantastisk från upprop till genomförande. Via sociala medier har vi musiker kunnat ta del av noter och arrangemang och play-along-filmer. Repetitionstillfällen har erbjudits i Trollhättan. På plats alldeles enastående ordnat, var man skulle stå, fika, filmning, inspelning och givetvis dirigenten själv, Ulf Wadenbrandt. Högt upp på en skylift stod han, tydlig, entusiasmerande och med värme som räckte till oss alla.

Det är inte helt lätt att få ihop 1000 personer i en orkester. Med hjälp av blinkande metronom hade vi lättare att förhålla oss till takten, medhörning fanns via FM-nätet (förutom generöst antal medhörningsmonitorer).

Det enda man kunde önskat sig annorlunda, var att det skulle stått någon kvinnlig musiker, gärna också någon lite yngre, på den scen där kompbandet stod. Nu var det bara gubbar. (Även om de var väldigt goa gubbar).

Tack ni som arrangerade.

Snälla, låt oss göra något mer ihop.

 

Karlavagnen om hiv

Lyssna på mig, Carina, Serguey, Peter, Birgitta och andra vars liv berörts av hiv. I Karlavagnen samtalar vi med Andreas Lundstedt om hur det var att på 1980-talet få besked att vara hivpositiv, jämfört med nu, om att mista vänner, arbeta i vården, vara livrädd att dö innan man fyllt 30. Ett finstämt program färgat av röster som påverkats av det som förr var fasansfullt, men som idag bär både möjligheter och framtid.

Länk till Sveriges Radios sida för att lyssna på programmet.

(Foto: Mattias Ahlm, Sveriges Radio)

 

Cirkeln är sluten

Jag har nu avslutat mitt frilansliv och börjat arbeta som kommunikatör på Riksförbundet Noaks Ark. Den organisation där jag för 30 år sedan började min bana inom kommunikation och journalistik. Det känns fantastiskt att återvända, särskilt som omständigheterna kring hiv och aids är helt annorlunda idag.

Det känns lite som att komma hem.

Känslan i musiken viktigast av allt

I helgen har vi jobbat med ”Until the dark”, en låt som handlar om att släppa taget, i livets allra sista minuter. Skriven av Pauline Ramsby, som till vardags är sjuksköterska inom palliativ vård.

Vid första inspelningen (demon), då låten blev till, satt allt som en smäck. Smärtan fanns där. Däremot finns en del ljudtekniska fadäser som vi nu försöker få bort när vi spelar in. Men allt vi gör i efterhand blir bara bleka kopior. Nu bråkar vi inte med den mer. Demon blir låten vi mixar till plattan. Uttrycket är viktigare än ljudkvalité.