23 apr 2014 Gammal kärlek rostar aldrig
Han hette Folke och det var kärlek vid första ögonkastet. Premiärresan gick till Roskildefestivalen, vart annars med en folkabuss av årsmodell 1977? Med en nyinsatt stereo fick vi många nya vänner, folk flockades hos oss till tonerna av Mamas & The Papas, och alla var djupt imponerade av inredningen vi satt in. Garderob, kylväska med kontakt till cigarettändaren, dubbelsäng och litet bibliotek. Han var mintgrön, på taket satt fem lampor i rad, lite som en krona.
Nästa resa gick till Köpenhamn något år senare. Lite kaxigt parkerade vi oss alldeles intill Folketinget, mer centralt blir det inte i den danske byn. Jag minns inte vad parkeringen kostade, men knappast över någon hundralapp om dagen. För att spara ytterligare pengar under storstadslivet lagade vi egen mat på parkeringen med det lilla gasköket. Pasta och grönmögelost. Varje dag.
Året därpå reste vi Jylland runt. Det ska tilläggas att Folke inte var av den renligare typen, någon dusch var det ju inte tal om, men för att sköta vår hygien såg vi till att besöka offentliga simhallar minst varannan dag. Då fick vi både motion (simtur), och tillgång till dusch. Det kan låta lite tjatigt med Danmark, men vi vågade inte ta oss längre bort eftersom Folke var lite lynnig. Ibland startade han inte, ibland sa det fjutt och han blev tyst. Inte så att han dog, mer att han ville pusta ut. Då var det bara att vänta. Inte sällan åkte växelspaken ur sitt läge. Med tiden lärde vi oss att fixa det mesta med bilar, växelspaken blev en baggis att få rätt, men det var inte roligt när det hände mitt i en rondell.
Ändrade omständigheter gjorde att jag till slut sålde Folke. Det var en sorg att se honom tuffa iväg bort. En tomhet som jag försökt fylla många gånger med andra bilar att sova i. Fina husbilar. Med kök och toalett, dusch och teve. Perfekta, absolut, men jag kom aldrig tillbaka till charmen. Till det enkla livet. Till kvällsrutinen att bända ut den bångliga sängen, sedan in med alla grejer igen och dra för de hemmasydda gardinerna. Till att vakna med får utanför fönstret där vi i smyg kört in på någons marker mitt i natten. Bara man stängde av de där lamporna på taket, så var det ingen som såg.
Med Folke var allt ett lagom äventyr.
Någon dag ska jag ha en gammal folkabuss igen. Om så bara för at dra in den unkna lukten i hytten, eller för få greppa den stora ratten. Jag vet att Folke finns men är lekstuga på någons tomt, han orkar inte ta sig framåt längre. Jag älskar honom oavsett. Gammal kärlek rostar aldrig.
(Krönikan är ett bidrag till första numret av Nomadliv)
